Det är ju alltid intressant att bilda sig lite, i stort som i smått. Till exempel när hajper uppstår. En del ämnen kan kräva omfattande research för att sätta sig in i, men har man föremålet för hajpen på bara några kilometers avstånd är saken lättare avklarad. Elsagunda styr kosan mot Eklaholm, ett nytt mecka för trädgård och inredning med eget tv-program.

Man gör entré genom en skog av dahlior (till extrapris). Och dahlior blir man glad av, det måste vara en av de vackraste blommor – i alla sina olika varianter – som existerar på vår jord. Redan där i entrén häpnar man över det väldiga överflödet av allt  – blommorna, krukorna, de rostiga trädgårdsdekorationerna (till extrapris). Men det är klart, har man blivit föremål för en hajp måste man förstås se till att ha ett ordentligt lager.

Man stiger in i…lokalen. Ladan. Ladorna. Det tar aldrig slut. På en hylla står ett antal vackra, tunna, sirliga vinglas. Till extrapris. De är dammiga, och märkta med gårdens namn. Det ser förnämt ut. Elsagunda tänker att kanske har gården tillhört ett slott med namnet Eklaholm (slott är dussinvaror i Skåne) som haft stora uppsättningar av glas och porslin till strålande banketter under glittrande kristallkronor. Och nu säljs glasen ut som nån sorts lyxloppis. Sen faller blicken på travar av rustika keramiktallrikar i grönt. Även de är märkta med det förmenta slottsnamnet. Hm. Sånt porslin hade de inte under kristallkronorna. Efter att sinnet vant sig vid de ändlösa ytorna, rycks Elsagunda ur sin romantiska dröm av en plötslig insikt. Allt är specialbeställt till just denna butik (varifrån? kan man undra), allt märkt med gårdsnamnet. På golvet under de staplade tallrikarna står ännu fler travar. Hundratals, om inte tusentals tallrikar. I stora korgar ligger mer av de sköra vinglasen, huller om buller. De kostar dryga hundralappen stycket – finns det inte en risk att de går sönder när de ligger så där? Elsagunda börjar få en olustig känsla i magen. Allt här bjuds ut i monumentala mängder.

Det säljs marockanska mosaikbord i olika storlekar också. Så exotiskt! Så exklusivt! Så trendigt!  Utbudet är stort, borden finns uppställda i olika färger, storlekar och mönster. Strax intill de utställda borden faller ögat på några axelhöga, runda, märkliga formationer. Det visar sig vara marockanska bordsskivor på hög. Trave efter trave. Den exklusiva auran bleknar. Elsagunda känner sig fånig. Hur kunde hon tycka att det här var exklusivt och exotiskt? Till sist mäktar sinnena med att ta in hela bilden: detta är en köplada av jätteformat, ett veritabelt konsumtionspalats, ett Ullared deluxe, som med lasermässig exakthet lyckas pricka in den välbeställda medelklassens trendiga trädgårdsdrömmar. För billigt är det inte. ”Förr var det svinstall, nu är det svindyrt” som väninnan konstaterar i bilen hem.

Vad gäller just det här fenomenet känner Elsagunda sig nu färdigbildad. Och hälsosamt befriad från sin trendiga trädgårdsdröm. Det sved visst en aning

Till slut såg Svt till att det blev av att jag såg The Square. Hajpen har lagt sig, och jag har glömt vad som stod i recensionerna om den. Bra läge för att fri från förutfattade meningar maka sig tillrätta i soffan med en skål popcorn. Två timmar och trettiotvå minuter senare sitter jag konfunderad med en väldigt tom popcornskål i knät. Vad är det jag har sett? Tja, nån sorts kritisk skildring av en uppblåst konstvärld, verkar det ju vara. Där höjdpunkten (?) är en långdragen scen där en man som leker apa går över gränsen och misshandlar en kvinna utan att någon av de förment förstelnade konstmänniskorna ingriper. Tills en skallig, korpulent äldre herre till slut reagerar och ger sig på apmannen, varpå salongens samtliga män kastar sig över densamme och verkar vilja döda honom. Kvinnorna sitter kvar på sina platser och ler stelt.

Ja, tänka sig, så dumma vi kan vara, vi människor. Vi tror att vi ska se en performance och så förstår vi inte när föreställningen spårar ur, utan sitter väluppfostrat på våra platser och stirrar ner på den halvtomma förrättstallriken. Jestanes, så löjliga vi är. Vi kan minsann behöva en knäpp på näsan.

Men det händer ju så mycket mer under de 152 minuterna. Och med allt sammantaget kan jag inte se annat än att detta är en ömsint hyllning av den vite, medelålders, framgångsrike kulturmannen. Han genomgår nån sorts livskris och kommer ny och bättre ut på andra sidan. Snygg är han också. Men omgiven av idioter. Den omogne assistenten som lurar honom att på ett dumdristigt sätt försöka få tillbaka den stulna mobilen och plånboken. De speedade 30-åriga PR-killarna vars enda mål är att bli virala. En hysterisk kvinna som förför honom och sen skäller ut honom för att han inte vill inleda ett seriöst förhållande. En handfull kulturkvinnor i pennkjolar, nylonstrumpor och högklackade skor med ansikten stela som torkad trolldeg. Två trumpna, möjligen djupt traumatiserade döttrar. En gläfsande journalistkår som klargör att hur man än gör, gör man fel. Och så en ologiskt överreagerande pojke i 10-årsåldern. Men vår kulturman tar sig heroiskt igenom alla utmaningar och avgår ödmjukt från sin prestigefyllda position trots att skandalen egentligen inte är hans fel. Han visar värme mot döttrarna och får sig en tankeställare av den upprörde pojken.

Han kör vidare i Stockholmsnatten i sin Tesla, bara lite rufsig i håret.

Málaga, en myllrande stad med mångtusenårig historia. Fenicier, romare, morer – kulturfolk som lämnat storartade byggnadsverk efter sig. Hyllmeter efter hyllmeter med historiska verk berättar om deras liv, deras bedrifter, även om många detaljer som har att göra med det dagliga livet fortfarande är mysterier för oss, de nya erövrarna - som mest lämnar plast efter oss. 

Möjligen kommer arkeologerna om tusen år att hitta resterna av det hotell jag bott på: Aha, betong av den och den kvalitén. Åhå, även denna byggnad tycks ha haft det man kallade vattenklosett, de här vita porslinsskärvorna tyder på det. Här måste en sorts gemensam matsal ha legat, att döma av resterna av ätredskap och de tunnare porslinsbitarna. Den stora förekomsten av diverse jordartsmetaller gör att byggnaden kan tidsbestämmas någorlunda…

Men livet som levdes i byggnaden kanske förblir ett mysterium för de framtida forskarna. Och även den samtida besökaren konfronteras med ett mysterium: den en och en halv meter långa kudden. Hur tänkte de där? Även om just denna gäst är singel, beskrivs rummet som ett dubbelrum. Hur kan två personer dela på en enda lång kudde, utan att ligga blickstilla och spikraka hela natten? Just denna gäst tillhör kategorin ”vill-ha-sval-kudde-mot-kinden”-sorten, och vänder kudden minst 15 gånger under natten. Stackars eventuelle medresenär. Och stackars båda när kudden tvinnats till en stenhård tross efter några timmar. Och stackars städerskan. Hur i Zeus namn lyckas hon få in den långa, smala kudden i det långa, smala örngottet, med mindre hon har armar som är en och en halv meter långa?? Ett mysterium. Ett stort mysterium. 

Jag har bytt mobil. Min snålhet förledde mig att även byta operatör.

 Den nya operatören vill att jag registrerar mig. Jag fyller snällt i alla uppgifter. Och jag hade inte reagerat om jag hade ombetts fylla i födelseår med hjälp av en sån där rullist – även om man nu får scrolla och scrolla och scrolla för att komma ner till sitt eget forntida årtal. Men istället för rullist är frågan formulerad sålunda:

”Hur gammal är du? Vi frågar det eftersom vi anpassar innehåll och hur vi kontaktar dig i framtiden efter hur gammal du är.” 

Jag avstår från att kommentera formuleringskonsten i denna mening och koncentrerar mig istället på själva innebörden. Vad är det för innehåll från operatören som ska anpassas efter min ålder? Får man som åldring specialanpassade tips om enkla mobiler med STORA knappar? Får man inga erbjudanden om obegränsad surf efter att man fyllt 60? (Eftersom den enkla mobilen med STORA knappar inte ens har internet?) Eller är det själva layouten som anpassas? Skrivs meddelandena i tysk frakturstil? Eller får jag en söt liten bård bestående av små rullatorer i ena kanten av meddelandet, medan ungdomarna får ett mejl kantat av skateboards? Och på vilket sätt ska de kontakta mig annorlunda beroende på min ålder? Skicka enbart papperspost och inleda breven med ”Kära tant Ylva!”? Eller vid telefonkontakt börja med att fråga om jag har hörapparaten påslagen? Eller kanske bara kolla om jag lever eftersom jag bara har skickat 5 sms den senaste veckan?

Sådana frågor kanske vi aldrig får veta svaret på, men jag lovar dyrt och heligt att återkomma så snart jag – på något sätt – blivit kontaktad av operatören med något slags förmodligen anpassat innehåll, med eller utan rullatorer i kanten.